EN BLOGG OM ULTRACYKLING

Jag hatar verkligen att cykla i backar. Misstänker att det är för att jag är eller tror att jag är så fruktansvärt kass på dom. Men utomlands där man inte kallar det backar utan berg finns det en hatkärlek.

När jag började cykla var det som att jag lärde mig att hata backar. Man sa inte åt oss att ta i när backen kom, utan att slå av och jag tror det var så jag lärde mig att vara rädd. Där andra ser utmaningen låser sig min kropp och det känns som jag blir sämre än vad jag är. Till saken hör också att jag 98% av min tid där jag cyklar med andra är med killar. Killar som är starkare. Så jag är van att alltid vara svagast och långsammast uppför.

Men som sagt, jag har en hatkärlek. Och någonstans triggar det och jag älskar att jag vågar utmana mig. I augusti är jag är anmäld till livets jobbigaste runda. Så jag behöver träna just backar. Och var tränar man på det bäst om inte i vårt grannland Norge. Så jag letade upp en Brevet på 600 km som också bestod av 8000 hm helgen efter midsommar. På pappret är det perfekt träning med samma banprofil som i Österrike. Jag tar med mamma som crew och vi beger oss på fredagen mot Oslo.

Jag hade mailat lite med arrangören innan. Han tipsade om dom andra 600 km-rundorna som kördes denna dag. Men jag var fast besluten om att jag ville ta den tuffaste rundan. Detta för att kunna göra planeringen på bästa sätt. Som misstänkt är jag själv till start. Kvällen före frågade jag mig verkligen varför och om jag verkligen ville göra detta. Men morgonen var fin. Start kl 6 och första 20 milen bestod mest av lätt medvind.

Den tiden på dygnet var det inte många människor ute och cyklingen genom Oslo gick kanon och rullade på lätt. Fick ganska omgående dra av mig armvärmarna. Ju längre jag kom desto mer ödsligt blev det. Byarna blev mindre men naturen vackrare. Jag fick ganska omgående en rejäl nedförsåkning och jag visste att den här ska jag upp för om ett drygt dygn då första 10 milen även skulle göras på hemvägen.

Första 20 milen är dom lättaste på turen. Det är absolut mycket uppför, men det är snällare profil och det är fler men kortare backar. Jag känner mig pigg och stark. Det som oroat mig mest inför denna runda är hur jag ska få tag på mat. Jag har lagt många kvällar på att via rutten se vilka affärer och restauranger jag passerar. Kollat in bilder från google maps och kollat upp öppettider. Nu så här i efterhand konstaterar jag att jag IGEN har med mig för mycket mat. Cykel är tung. Bilderna jag sett är äldre och idag är många av butikerna 24/7 butiker som jag via mitt bankkort själv låser upp och går in och handlar i. Det här passar oss randonneurer perfekt!

Vägarna är jättefina i princip hela rundan. Slät fin asfalt och jag får inte en enda punktering på hela rundan. Jag tajmar in en av (gissningsvis) sommarens varmaste helger. Får inte en enda droppe regn och enligt cykeldatorn har jag haft 34 grader som max temperatur. I fartvinden känns det inte. Men så fort ett motlut kommer så är det hett. Får köra samma metod som i Spanien och hälla vatten över lår och i nacke/rygg när jag ser att backar kommer. Det hjälper till att kyla ner kroppen och palla stigningarna.

Vid 210 km har jag en stämpling. Tre mil tidigare har jag passerat en restaurang där jag passade på att äta en ordentlig måltid. Så när jag kommer till denna stämpling och by ska jag bara fota, skicka till arrangören och cykla vidare. Men värmen är brutal just nu. Så jag ställer mig ett tag och bara är i skuggan. Det är verkligen slöseri med tid. Men jag måste bara tagga om.

Det är efter denna första tredjedel som landskapet nu börjar ändras. Fåren springer i diken och på vägen. Jag är fortfarande pigg och njuter verkligen av cyklingen. Det börjar blir glesare med byar, men man ser hytter här och där. Många tomma, men jag kan hälsa på lite människor här och där. Dagen har flutit på bra trots allt men nu börjar ett långt parti av motvind. Skogen räddar en till och från. Men mellan varven känns det tufft. Jag har gått upp på banans andra höga höjd och här ska jag nu tillbringa en tid och köra mindre backar upp och ner på en höjdmeter runt 800. Vid ungefär 280 km kommer jag ge mig ut nerför rejält för att sen klättra upp igen. När jag väl klättrar upp igen känns det verkligen som jag är på riktiga fjället. Jag möter det med solnedgången. Motvind och backe är förlåtet. För jag älskar det jag ser.

Nu följer en sträcka upp på själva berget och efter ett tag en lång nedför. Min plan var att ta detta berg plus nästa innan mörkret kom. Efter nästa berg är nedförsåkningen lång och den vill jag göra i ljuset. Tyvärr ligger jag back, men detta göra att jag nu får en grym solnedgång på berget jag nu befinner mig på. Jag önskar så att fler skulle våga cykla dygnet runt.

Jag har en fantastisk solnedgång. Vinden avtar och jag kan verkligen njuta av min tid där uppe. Jag kör över och jag kör ner innan mörkret lägger sig helt. Jag kör förbi några hytter där det är lite party och människor ropar och hejar på mig vilket betyder mer än jag tror många kan förstå.

Jag kommer ner på platten, vet att jag ska ligga här några mil innan det sista riktigt tuffa partiet kommer. Jag njuter av mörkret samtidigt som jag inte känner mig helt bekväm. Jag är skeptisk mot alla bilar som kör om mig. Jag kommer till slut fram till min nästa checkpoint. Jag fotar av skylten och ser att jag har i alla fall 10 km jag ska ta mig uppför.

Det kan inte va så jobbigt tänker jag. Men jag vet att %-mässigt kommer det va tufft. Många gånger upp och över 10 % lutning, men jag tror backen snittar 7%. Jag cyklar och cyklar. Jag vill ge upp, det är inte en meter med vila. Det känns som jag cyklar rätt uppför en slalombacke. Jag svär och ifrågasätter mig själv. Men jag vet att OM jag stannar så är det kört. Jag kommer inte fixa att starta igen. Så jag fortsätter i mitt snigeltempo. Till slut tillåter jag mig att stanna i en serpentinsväng. Jag ser ut över utsikten. Jag äter och dricker lite. Står kanske still i 2 minuter. Fortsätter men kommer inte så långt. En skåpbil stannar. Jag HATAR när bilar stannar mitt i natten och särskilt denna typ av bilar. Men allt är lugnt. 2-3 killar i 20-års åldern. Chauffören vevar ner rutan och säger åt mig att vända om. Det finns ingenting där uppe på berget. Jag blir full i skratt och säger att jag ska över berget. Han fattar nog inte riktigt och säger att jag kommer inte ens få tag på vatten där uppe, så det är bättre att åka ner igen. När han väl fattar pratar vi en stund. Dom är sjukt imponerade och chockade av vad jag håller på med. Jag önskar jag filmat händelsen. Det är en av dom roligaste stunder jag varit med om. Dessa unga killar som vill så väl. Som försöker få mig att bara vända om, som inte kan förstå hur man frivilligt gör detta.

Jag kommer upp till slut. Jag får aldrig det där riktiga nattmörkret. Kanske pga bergen. Jag vet inte…. Men jag kommer upp, klockan är nog runt 03. Jag vet att det snart kommer börja bli ljust på riktigt. Jag ser en toalett. Länge sen jag besökte en. Så jag beslutar mig för att stanna. Det känns som vinden igen tilltagit här uppe på berget och när jag kliver av för att bara gå in en kort sväng känner jag att jag kanske borde ta ett längre stopp. Toaletterna är upplåsta, det är nystädat och varmt. Så istället för att sova efter 2 mil nedförsbacke beslutar jag mig för att ta min livs första toalettsovning. När jag lägger mig på golvet känner jag att detta är inte värdigt. Men det är nystädat och det luktar gott. Har några få minuter med speedad kropp. Sen sover jag 25 minuter.

Detta kan varit bästa beslutet. När jag kommer ut är det ljust. Skenet på himlen är som ett vykort. Jag seglar nedför backen som pågår sjukt länge. Vägen ger mycket partier av ganska dålig asfalt, så jag är tacksam att jag väntade och kunde ta sträckan i dagsljus. Även om jag sovit nyss så är körningen så lätt och ganska tråkig efter ett tag vilket gör att jag runt 05-tiden gör att jag kan inte hålla mig vaken. Gång på gång somnar jag på cykeln.

Jag måste igen stanna för att sova vilket inte är likt mig. Vet inte om det beror på dåliga värden i kroppen eller om det beror på en allt för lång utförslöpa som gör att man bara tröttnar på att inte behöva ta i. Klockan är också en tid när kroppen verkligen vill sova. 05 är inte min favorit…

Jag får stanna och drar 25 minuter i en busskur. Mycket skönt och efter det känns allt ok igen. Bara trampa på. Jag känner mig nära målet, men det är många mil kvar. Så jag måste fokusera delmål och inte tänka på att nu är det ”bara” 15 mil kvar.

Vädret är kanon. Varmt som 17. Temperaturen är över 30, ställen att fylla vatten är inte så täta. Jag märker att jag dricker sparsamt och jag måste börja leta alternativ till att fylla flaskorna.

Jag inser att jag är inne på hemvägaran igen. Samma vyer och det är bara invänta den sista rejäla backen. Den kommer och den tar emot. Men det går bra. Det är värre genom Oslo. Sååå mycket folk. Det tar tid och det drar ner snittet.

Men. Det var en träning inför vad som komma skall. Jag är nöjd med min prestation även om det var tufft. Jag ifrågasätter om jag kommer fixa Österrike. Jag ifrågasätter om jag öht kommer lösa uppgiften.

Jag når till slut målet. Mamma sitter där på en betonggris. Så tacksam att se henne. Så tacksam att hon igen ställer upp för mina galna upptåg. Det är inte självklart. Men så glad att dela denna stund med henne. Minne för livet.

För när man kör rando så betyder en målgång ingenting. Man kommer dit man ska. Fotar eller ber en personal på macken signera kortet. Sen säger man tack och hej och åker därifrån. Det kan vara därför jag gillar racen utomlands. Där målgången är lite mer. Där man kan följa oss. Där man kan ge oss det vi förtjänar efter dygn på cykeln.