EN BLOGG OM ULTRACYKLING

Detta var 6.e upplagan av Madrid – Barcelona som anordnas av Pedalma. Ett osupportat race, där du ska passera 5 checkpoints enligt utsatt rutt och du får drafta fram till första CP som är vid 126 km.

Min plan för året var ju att åka och köra i Danmark efter förra årets DNF. Tyvärr körde det ihop sig med livet och jag fick ställa in Danmark. Blev dock för rastlös och blev under LEL förra året tipsad om detta race. Hade skrivit upp det på nästa år, men då jag vet att maj/juni kan bli tajt med en dotter som tar studenten så kände jag att när luckan kom så kör jag. Hade inte riktigt fått den träningen jag ville, eller i alla fall inte dom långa turer som jag gärna har i kroppen. Men fick igen lita på min att min träning över lång tid varit så stabil.

Sagt och gjort, så anmäler jag mig och åker ner.

Racet startar fredag kl 10:45. Jag kommer ner onsdag kväll. Monterar cykel och kommer i säng ganska sent. Sover som alltid oroligt första natten borta. Men torsdagen flyter på bra. Kör en dryg 4 mils runda. Får känna på värmen, se att cykeln funkar. Lugnar nerverna lite. Jag är på plats och jag har ett nytt äventyr framför mig! Vid 17 är det dax att registrera sig.

Första briefingen är på spanska, så efter anmälan passar jag på att gå och käka kvällsmat. Briefing på engelska är först kl 19. Och jag vill efter den komma upp på rummet, rigga det sista och sen komma i säng tidigt.

RACE DAY!

Har sovit helt ok. Lämnar in väskan som ska transporteras till Barcelona. Äter en rejäl frukost. Nu är det bara fixa det sista och sen slår jag följe med 3 spanjorer och vi cyklar dom 3 km till start.

Första gänget ger sig iväg 10:30. Min start går 10:45 och vi ställer oss redo nere på löparbanan. Starten går och vi tar ett varv innan vi lämnar arenan. Älskar ruset när klockan ringer och alla i crewet skriker och hejar! Nu är vi igång. Vi bli eskorterade av polisen drygt en km och trafiken stannas så vi får passera. Snyggt fixat! Vi är ca 50 st i startgruppen. Det är ok att drafta till första checkpoint som är vid 126 km. Min plan är att ligga med så länge det går för att spara på krafterna. Det håller i 2 mil. Sen kommer en lastbil i en rondell som inte vill som oss och våran grupp splittras. Jag och 5-6 stycken får bilda en egen liten grupp. Vi håller ihop några mil, sen splittras vår grupp i första lite rejälare uppförskörningen.

Fina små vägar och böjande landskap. Så fort det går uppför känner man värmen, annars känns det helt ok. Jag försöker se var och hur jag kan fylla på vatten. När jag gjort drygt halva sträckan stannar jag vid en liten bar och får fylla på. Känner mig lugn igen och vet att nu klarar jag mig till första CP utan problem. Det är dock långa bitvis ganska rejäla stigningar. Värmen känns nu rejält! Men det är kul att ha lite människor runt sig, lättare att hålla takten uppför. Väl uppe är det lite solokörning igen och sen kommer en grupp ikapp mig och jag kan lägga mig lite på rulle en stund. Når CP ganska precis när jag planerat. Tjockt med folk och kö för att få mat. Så jag springer över till en liten butik på andra sidan torget. Min plan är inte att äta här utan bara fylla flaskor och köpa något att äta på cykeln. Värmen gör dock att jag sitter ner en kvart kanske för att dricka en cola och käka en muffins. Köper även med 4 calippo som svalkar skönt när jag lämnar.

Cyklingen har känts bra hela tiden och gör så även mellan CP1 och CP2. Nu är det slut på hjälpen. Denna sträcka är otroligt fin! Vägarna är fina och det känns som det rullar lätt. Stigningarna vi gör är långa men snälla, eller känns det bara så för att man fortfarande har bra ben! Jag har ett par från Schweiz som passerar mig gång på gång. Dom kör fortare men stannar oftare. Fjärde gången skrattar mannen och säger att nästa gång bjussar dom på en kaffe. Charmen i race. Man träffar så många, när man passerar kollar man av läget så allt är ok, sen kan det ta timmar, men sen ses man igen.

Har även en annan soloåkare som går väldigt jämt med mig. Han är snabbare uppför, men jag tar honom på platten och nerför. Märker att han inte riktigt gillar det, så varje gång passerar så gör han allt för att komma förbi igen. Efter att ha korsat det högt belägna området Maranchón går vägen ner mot Mesa-flodens dal. Vi kör sedan genom Spaniens svar på Grand Canyon. Alltså det är så otroligt häftigt och vackert parti.

Det är väldigt lite trafik på denna sträcka. Man ser lite människor som är ute och går. Annars är vi helt själva på vägarna. Vi passerar små byar och områden med fruktträd.

Når CP2 lite senare än planerat. Vi har också kört 1 mil längre än schemat visade. Det är mycket andra åkare på restaurangen som ligger vid kontrollen. Men dom verkar förberedda och det går ganska snabbt att få mat. Här har jag planerat att äta ordentligt. Får en förberedd talltik med ris, pastasallad och spansk omelett. Är ordentligt hungrig, så inga problem att få ner maten. Köper med en baguette jag kan käka i natt. Har ingen koll på hur jag ligger till. När jag kommer till CP lämnar en tjej. Jag tror att det är i alla fall 2 till tjejer före. När jag börjar äta kommer damlaget. 4 spanska tjejer som kör ihop hela vägen trots soloanmälan. Dom har även en team car med sig….

Sätter på mitt reflexband och tänder lamporna. Beger mig iväg och det börjar med en stigning. TAPPAR baklampan. Suck. Antagligen har min sadelstolpeväska tryckt sönder fästet. Får till slut fram tejp och kan tejpa fast den. Fortsätter klättringen och har sedan ett par klättringar till. Man ser lite lampor här och var, blir omåkt av några gäng som kör i grupp. Så även av damlaget när jag stannar i en liten by och fyller flaskorna. Vi kör hyfsat jämt så jag kan under lång tid se deras lampor på håll. Känner hur jag bara blir mer och mer irriterad. Vägen är dålig och fler lampor hjälper såklart en att få bättre körning. Du har någon att prata med där i natten samt draghjälpen. Dom är ju inte dom enda som gör såhär. Men dom är dom jag kan mäta mig bäst mot. Till slut får jag bara släppa det. Det tar för mycket kraft. Så jag fokuserar på mitt, jag vill gå i mål och ha följt reglerna. Sen om dom kommer före så fine, då gör dom det men vi har inte haft samma spelregler.

Kommer ikapp damlaget men här kör dom en annan väg, vilket gör att dom också missar ett par km med jättejobbig kullersten. Men det är otroligt mysigt att åka genom staden. Mycket folk som sitter ute och festar och hejar på oss. Efter denna delen blir kommer vi sedan till en kanonsträcka. Raka vägar på fin asfalt. Det går trycka på ordentligt. Ser någon liten hare här och där, annars är det lugnt. Når CP3 lite efter schemat. Tror det är 30-60 minuter. Staden är öde, allt är stängt då klockan är mitt i natten, så det är bara fylla flaskor och sen iväg igen. Passerar nu många åkare som stannat överallt för att sova. Vägen fortsätter på precis samma sätt som före CP. Så det är bara fortsätta stå på.

Några timmar senare kommer morgonen. Natten har känts otroligt bra. Fick stanna nån extra gång för att klä mig mer. Annars har det rullat på. Har ingen aning om vad jag kört i. Men känslan säger att det gått bra. Nu börjar jag dock tröttna på mina gelebars och gels. Jag börjar bli ordentligt hungrig, sliten och trött. En bil från arrangören kör ikapp mig och frågar hur jag mår. Jag säger att allt är bra men jag behöver snart mat. 10-15 km bort kommer en stad, dom lär ha bagerierna öppet nu, så stanna där svarar han. Jag tackar och han drar vidare igen. Den där milen är otroligt lång och det visar sig vara nästa 2 mil. Till slut ser jag ett hotell där det ligger en bar jämte. Är nu så sjuuuukt trött. Det finns bara sött att äta. Det jag minst av allt vill ha. Men får i mig en skiva sockerkaka och nån glansig croissant. Vet att jag inte har långt kvar till CP4. Men det känns som det tar sjukt lång tid dit..

Äntligen tar jag mig till bron och CP4. Det är några åkare inne på restaurangen. Personalen pratar ingen engelska och ingen fattar vad jag beställer. Får be en åkare om hjälp och får till slut en cola, chips och en baguette. Vet att jag egentligen borde äta två. Men nu är det så svårt att få ner maten. Är på väg att lämna när jag känner att jag måste ta några minuter sömn. Lägger mig direkt på asfalten utanför. Ställer klockan på en kvart men har svårt att somna. Men får nog 7-8 minuter. Går in och köper mer vatten, jag vet att nästa parti som kommer nu kommer vara mer ödsligt och väldigt varmt. Många från crew har nu anlänt och jag får mycket beröm för min körning. Dom har sett att jag kört solo och säger då att det är ännu mer imponerande. Ja, ja tänker jag. Jag ligger ju ändå inte bra till. Men här och nu leder jag med många mil. Damlaget har antagligen stannat för sömn. Tjejen som låg först har kraschat. Och fler än så var det inte före mig. Det är dock inget jag får reda på nu. Lämnar kontrollen.

Tar typ inga kort mellan CP4 och CP5 som har en sträcka på ca 120 km. Det är en tuff körning. Ser man kartbilden så är det nästan uteslutande motlut. Det är sjukligt varmt. Bitvis är vägarna jättedåliga. Man börjar nu få ont i kroppen och det blir bara värre av allt skumpande. Värmen gör att man heller inte kan köra på utan man får bara försöka överleva. Där det går får man stanna och fylla flaskorna. Håller ändå humöret hyfsat. Har en åkare som precis som paret i början kör fortare men stannar oftare. Det är lite skönt, för då får man ändå se någon mer som kämpar där ute och vi säger hej varenda gång han kör om mig. Passerar mycket odlingar och bitvis är det jättefina vyer. Tyvärr börjar man nu tröttna lite och kan inte riktigt njuta av det. Når till slut CP5. Crew har förflyttat sig hit och nu är dom ännu mer pepp. Dom kommer fram och ger mig beröm. Jag fattar ingenting. Jag har ju kört så brutalt långsamt och dåligt känns det som. Köper en portion pasta köttfärssås och en cola. Får i mig hälften i alla fall och en liten påse chips. När jag börjar känna mig redo att lämna ser jag en kille som varit så nära att tuppa av. Han ligger på golvet med benen högt. Känner då att jag måste nog sova en stund. Annars kommer jag sluta likadant. Körningen hit har varit tuff på så många sätt. Ställer klockan på en kvart igen och får väl igen 7-8 minuter. Lämnar och crew hejar på och ropar att vi ses i Barcelona.

Nu är det bara nerför säger alla…. Eeee nä, det var det verkligen inte. Många jobbiga stigningar (eller kanske en väldigt trött kropp).

Men det är mycket fina nerförsåkningar! Jag kan äntligen njuta lite igen. Värmen har börjat avta lite, men ligger med en mot, sida/mot hela vägen typ. Tyvärr tänker jag att nu är det inte så långt kvar. Men 10 mil med redan 60 mil i kroppen sliter. Det ska komma ett plattare parti, men jag upplever nog att det är mest ner och uppför. Men 5 mil kvar går jag helt tom. I en en rondell ser jag ett fik. Tänker passera men ångrar mig i sista stund. Går in och köper en glass och en cola. Tankarna har på allvar börjat tveka på om jag fixar det. Då har jag ändå haft några mil med bra körning. Men antagligen är jag så trött nu, så det är svårt att motivera det slit som är. Men aldrig bryta när man är trött eller hungrig. Så jag bestämmer mig för att nu ska jag åka och hämta den jälva medaljen! Upp och iväg igen! Det känns lätt igen. Ett nytt parti med kul körning på lite serpentinvägar och fint landskap. Jag närmar mig en större stad och känner att nu är jag hemma!

Det kan hända att man svettades lite under dessa dagar…

Men genom staden och ut på en större väg. Det börjar skymma igen så på med lamporna. Sen börjar stigningen från helvetet. Jag har nog aldrig varit så trött. Den är bitvis så sjukt brant. Mina ben är helt slut och knäna börjar nu värka. Jag svär och är arg. Ifrågasätter vad jag håller på med. Jag visste att det skulle vara ett tufft avslut. Men det här var mer än jag trodde. När jag ifrågasätter om det här verkligen är sant hör jag ett grymtande och från ingenstans kommer en gris springande över vägen. Det får mig att le och jag får lite ny energi av händelsen.

Ska inte säga att jag hux flux var uppe. För det var jag verkligen inte. Men till slut så…. Jag får ringa i klockan, jag får medaljen jag verkligen slitigt för! Det har nog aldrig varit skönare att gå i mål.

Jag vann! Först av alla damer och nu förstod jag varför crew betett sig som dom gjorde. Häftig upplevelse. Sjukt kul race och så roligt att se inlandet av Spanien. Jag har sett så mycket vackert!! Livet är bra häftigt från en cykel!

Jag kan tänka mig att åka igen. Värmen var i brutalaste laget. Men det är så skönt att få köra längre race i värme och inte som här hemma packa med för 4 olika säsonger på ett dygn.

Spanien gav och Spanien tog. Mest gav!!! Tack alla inblandade och tack alla som stöttat mig under tiden och grattat mig efter!