EN BLOGG OM ULTRACYKLING

Det är mitten maj och jag har signat upp för att köra ett osupportat race i Danmark. Jag vet av tidigare deltagare att det pga vädret är ett tufft race. Man kan också se det när man tittar i gamla resultatlistor och ser hur många som brutit genom åren. Danmark är inte bara platt. Men där Danmark är platt är det ofta ett öppet landskap med väldigt mycket vind.

Senare denna sommaren har jag mitt stora mål för i år, London – Edinburgh – London. En brevet på 1500 km. Detta racet i Danmark ser jag därför inte som en tävling i sig, utan som en träning till något större. Mamma får hänga med som crew och det ska bli mysigt att åka på en minisemester bara hon och jag.

Jag plockar upp mamma på vägen och vi tar båten från Göteborg över till Danmark. Jag har bokat ett B&B nära start- och målområdet. Det känns bra då vi kommer ner ca ett dygn före start. Boendet är väldigt kusligt och öde och vi funderar på vart vi hamnat… Går ut och kollar starten som ligger brevid en camping, som den är lika öde den.

Race Day är här och starten går på em, så jag försöker sova så länge det går. Mamma vinner dock den matchen! Känner mig inte särskilt nervös. Absolut pirrig, men inte som det brukar kännas. Kanske för att jag ser det mer som en träning och inte som en tävling. Min plan är att köra hela rundan utan sömn. Jag ska se vad jag klarar av och verkligen tänja på gränserna. Jag vet sen innan att 600 km inte är några problem. Jag klarar relativt lätt ett dygn utan sömn. Går till start för att registrera, få GPS:en och fästa reflexer. I Danmark har man hårdare regler på reflexer på cyklarna, så det ska dit mycket märken. Arrangören Uggi kör en race briefing och nu börjar det kännas mer i magen.

Jag tycker mig ha gjort läxan och hört mig för av tidigare åkare för att få lite tips. Jag vet att det är lätt att få punka, så många slangar är nerpackade och jag har studerat väderkartor och sökt var jag kan hitta ställen att äta och bunkra på. Jag släpps iväg som andra åkare och dom första km går utmed havet genom ett camping/sommarstugeområde med mycket turister i rörelse.

Första timmarna körs på relativt små vägar med väldigt lite trafik. Och vid dom lite större är det fina bra cykelbanor man kan köra på. Min plan är att inte göra så många stopp under första kvällen och natten. Men direkt börjar min baklampa att strula och när jag passerar en affär passar jag på att ta ett 10-minuters stopp för att byta batterier och köpa en lättare kvällsmat.

Det rullar på igen och strax innan skymning kommer min första punktering. Framhjulspunka och jag peppar mig själv för att inte dra igång massa onödig stress. Laga punka är inte min starkaste sida, mycket pga det stresspåslag som ofta uppkommer. Men det går bra och jag kan ganska snart cykla vidare. Når Randers och det har nu börjat skymma. Ser en volontär och han tutar och vinkar till mig från bilen. När jag lämnar Randers vet jag att det är nu det börjar. Regnet kommer och går under natten. Jag har bra kläder och är förberedd på det. Temperaturen är bra, så jag känner aldrig att jag direkt fryser. Jag och en supportad kille kör i ungefär samma fart och det känns skönt att man inte är helt ensam där i natten. Han cyklar nog lite fortare, men gör mer stopp. Så vi cyklar om varandra halva natten. Rätt som det är förstår jag att han brutit för då har han och hans crew i depåbilen gått ut till vägen och hejar och ropar åt mig när jag passerar.

Gryningen kommer och jag börjar nu titta efter en affär för att få stanna och käka frukost. Jag har nu varit igång i 12h och börjar tröttna på att käka bars och kanelgifflar. Jag når ett litet samhälle och hittar en affär som äntligen öppnat. Tillåter mig att äta i lugn och ro och bunkra så jag klarar mig några timmar till. Jag är rejält trött men vet att jag brukar pigga på mig så fort dagen kommer. När ljuset kommer ser jag också fler cyklister. Även om vi inte får köra ihop så är det kul att få hälsa och byta några ”hur går det för dig”.

Dom första timmarna på fm känns ok. Banan är fin och det känns som jag bitvis faktiskt har lite medvind. Regnkläderna fortsätter att åka av och på. Mindre skurar åker dom inte på då det känns varmt i luften, men vid dom värre måste kläderna på. Jag får ganska snart en ny punka. Jag byter slang men får inte pumpen att funka helt. Kör kanske 2 mil med ett däck som är väldigt guppigt då jag inte lyckas få på däcket perfekt. En cyklist passerar och säger att att han vet att det snart kommer en cykelaffär. Så jag fortsätter i snigeltempo och hoppas att den där affären snart dyker upp..

Ber verkstaden byta till en ny slang då jag inte vet hur mycket grus och skit det kommit med när jag bytte där i ösregnet. Här gör jag också misstag 1. Jag köper inte med mig mer slang. Är antagligen så trött (och börjar också bli lite stressad) så tanken kommer aldrig upp. Ger mig av, kör ner från en trottoar, hör att jag tappar något, vänder mig om och ser min baklampa totalförstöras av en bil. Jag har fler med mig. Men detta är den lampa jag litar mest på.

Misstag 2 är att jag här inte äter en lunch. Utan jag ger mig av igen, känner att tiden rinner iväg, men eftersom jag inte gjort så många planerade stopp så ligger jag inte så långt efter min plan. Kör några timmar till. Har problem med ena skon och en clips som krånglar och är väldigt svår att klicka i pedalen. Ännu ett misstag, jag har inte kollat att alla prylar är i tipp topp.

Jag ger mig av igen. Nu har jag motvind från hell att tampas med. Det är öppet landskap och det finns ingenting att gömma sig bakom. På en raka stannar jag bara för att få 1 minuts vila från det håra trampandet. Jag är nu både trött och arg.

Fortsätter en stund till och nu känner jag att det är punka igen. Jag sätter mig i diket en stund. Känner att nu pallar jag inte mer. Jag har varit igång i snart 25h varav 20h och 20 minuter på cykeln. Jag är trött och jag är hungrig. Jag förstår att det ligger en liten by precis innanför vägen jag stannat på, så jag knallar dit. Går in i affären. Jag vet inte hur länge jag går där. Men jag kan inte hitta någonting att äta. Det finns såklart massor att äta, men vad jag än tittar på så känns det inte bra.. Pratar med en ung kille som jobbar där och säger att jag har punka och måste få tag på en bättre pump. Han visar vad dom har, men det finns ingen som skulle funka. Jag ser mig trycka av datorn. Jag har gett upp.

Om jag grät innan. Så kan jag säga att nu gråter jag dubbelt så mycket. Jag har heller ingen aning om hur jag ska ta mig hem. Mamma är 20 mil bort, så hon kan inte hämta mig. Jag sätter mig i busskuren och väntar ett tag, men tabellen lär va 100 år, för någon buss kom aldrig. Till slut får jag ta på en taxi som kan köra mig och cykeln till en buss- och tågstation. I denna del av Danmark är tågrälsen under lagning, så något tåg kommer aldrig. Bussarna vill inte ha med en cykel. Men till slut kommer en buss där chauffören övningskör. Dom säger att jag gärna får åka med dom och att dom kan köra mig till en annan tågstation där jag kan ta mig vidare. Sagt och gjort, jag hoppar på och dom kommer med vatten och juice. Släpper av mig vid tåget och nu är det jag och alla fulla ungdomar som ska ta oss till Aarhus där mamma ska möta upp med bil. Många tankar har hunnit gå, och jag undrar nu mest vad jag gör här. Hur kunde jag bryta? Och hur kunde jag bryta där man aldrig ska. Jag bröt när jag var trött och hungrig.

Jag ångrade mig med andra ord direkt. Och det jobbigast i allt är att jag bryter för att pannbenet inte pallade. Okej om jag kört omkull eller cykeln pajjat. Nu bröt jag pga att det starkaste jag har svek mig. Så… 2026 får det bli en revansch. Men då ska jag starta med rätt inställning och med ett fokus på detta race. Inte att det är en träning inför något annat. Man ska alltid ha respekt både för distansen och framförallt för vädret. Visst, jag var förberedd, men kanske inte tillräckligt. Och framför allt gav jag mig iväg utan det race mood jag brukar ha. Jag kanske sätter upp samma mål i år, försöka mig på hela distansen utan sömn. Men ska jag tampas med lika mycket regn och motgångar, ja då måste jag stanna för en liten nap.

Såhär ser det ut när det saknas en halv runda.. Av 800 km skrapade jag ihop 460 km. Jag skulle ha några mil till i kraftig sida/mot, sen skulle i princip resten av rundan gå i sida/med.

När jag laddat upp rundan på Stava och skrivit om mitt dygn fick jag en av dom finaste kommentarerna man kan få. Den värmde!

Så med det sagt. Jag hoppas jag i framtiden kan fortsätta inspirera flera att våga sig på det här med flerdagsrace!