EN BLOGG OM ULTRACYKLING

När jag väl öppnat distansdörren så kändes steget till Paris Brest Paris inte långt. Ett klassiskt randolopp och något man kanske ändå måste göra om man gillar långa distanser. PBP är ingen tävling, utan hör till luffarcyklingen med stämpelkort. Loppet är 1 220 km och man ska förutom milen också klämma 11.000 höjdmeter. Det är inget tävlingslopp utan en brevet, vilket betyder att målet är att klara distansen inom en bestämd maxtid. Men när jag anmälde mig hade jag såklart fler mål än att bara ta mig i mål.

Anmälan gjordes 2022 och kvaldistanserna gjordes våren/sommaren 2023. När jag skulle ut på 600 km, den längsta kvalrundan, var det med mål att inte stanna för sömn. Jag behövde veta om kroppen pallade och hur det kändes att köra ett dygn i sträck, för med det i ryggen kunde jag lättare lägga min race plan.

Jag får med mig min syster och vi tar bilen ner till Rambouillet. Från början tänkte jag åka ner själv. Men det känns skönt att ha stöd och hjälp med sig. Väl nere har vi två dagar där vi chillar, knallar vi runt i byn, tar oss till incheckningen och det känns fint att få dela uppladdningen med henne. Jag tar några lugna pass och kollar att cykeln är ok före start. Starten går söndagen den 20 augusti och jag har start kl 16.45. Försöker sova så länge det går den dagen. Vi går ut och käkar lunch. Jag riggar det sista och försöker sova lite till. Men det är mycket fjärilar i magen och sömnen blir väl lite sådär… Vi går i god tid till starten. Minns jag rätt var vi runt 200 personer i varje startgrupp. Och varje kvart släpper man iväg en ny grupp. Det är långt mellan insläppet i fållan och tills starten går då alla ska genomgå en säkerhetskontroll av lysen, reflexväst mm. Så vi bestämmer att min syster ska ge sig iväg och få en bra plats längre bort så hon kan se när vi cyklar förbi. Jag går in i fållan och det blir min tur att kolla cykeln. Lampor är ok men man godkänner inte min reflexväst. Vi har fått en vid registreringen, men då den kändes lite klumpig valde jag att köra i min egen. En väst som lyser om hela västen, men som antagligen inte var så vanlig i Frankrike och efter mycket dividerade väljer dom att inte godkänna den. I PANIK får jag ringa min syster som får springa tillbaka hem och hämta den jag fått. Jag skulle ju kunna starta med gruppen efter, men hjärnan tänker inte klart just då, utan får ett ordentligt stresspåslag. Dom litar på att den kommer och jag får fortsätta framåt och får min första stämpel, jag har en arrangör som har koll på mig och med en väldig lättnad kan jag några minuter före start visa att jag fått västen. Jag väljer då att ta med mig båda vilket var ett bra drag under en av dom kallare nätterna.

Rätt bra reflex på min egen väst om ni frågar mig…

Starten går. Efter en mil visar datorn en snitthastighet på 38. Rätt hård start. Det är en stor klunga och den känns inte helt säker. Jag vet att det inte kommer hålla så jag väljer att fejda ut när första stigningen kommer istället för att trycka den uppför i rött. Jag kommer med en liten grupp på 4-5 cyklister och vi kör några mil ihop.

Jag kom rätt långt bak i min startgrupp då jag stod länge med kontrollanterna och sen för att vänta in min väst. Vi har en temperatur på över 30 grader och det small både ett och två däck i klungan där vi stod och väntade på startskottet.

Timmarna innan mörkret rullar på fint. Och så även dom första i mörkret. Första kontrollen är efter 203 km och jag stämplar in 2h före mitt schema. Till kontroll två, Fougères, har jag kört större delen med en ganska stor klunga. Det har känts bra och vi har kunnat hålla ett bra tempo men det är känsliga timmar på dygnet och man vet att nu kan folk börja bli trötta. Jag skulle egentligen bara stanna för att stämpla och fylla flaskor, men väljer att sätta mig och äta en macka vilket gör att jag inte går med den stora gruppen igen. Det ljusnar och dagen fortsätter gå enligt plan. Jag hamnar ibland i små grupper men det känns som jag långa stunder kör solo, särskilt dom sista 20 milen före Brest. Men det gör inte så mycket då den delen är väldigt kuperad.

Under rundor av denna längd och med så högt deltagarantal som PBP har, så träffar man väldigt mycket människor längs vägen. Och jag märker ganska snart att det finns två typer av italienare. Många går inte kommunicera med då dom inte pratar engelska utan man får köra mycket kroppsspråk. Ett stort gäng låter mig inte ligga först och dra, utan gentlemen som dom är pekar dom bara att man ska lägga sig bakom. Bara tacka och ta emot och spara på sina krafter. Sen finns det dom där männen som är lite mer hetsiga. Jag hamnar tex i en klunga och vill jag gärna vara med och göra jobbet. Vi är 15-20 mil från Brest och gruppen består av 6-7 italienare. Vi kan inte kommunicera med varandra men varenda gång jag går upp och drar kommer ”ledaren” fram och gapar och signalerar att jag kör för hårt. Jag saktar ner men han är fortfarande inte nöjd. Då vi ligger i motvind vill jag inte gå själv utan jag lägger mig bakom. Dom sliter på en stund och snart kommer ledaren ner och gastar på mig för att jag inte hjälper till. Jag tror i alla fall att det är det han säger. Lägger mig först igen, men efter några minuter är han på mig igen att jag kör för hårt. Tröttnar på honom och kör iväg själv. Jag måste hålla positiva tankar för mitt mål är att nå Brest innan jag tar en längre paus och jag vill inte tappa dom 2h jag ligger före mitt schema.

Jag når Brest på 19 på måndagkvällen. Min plan är att göra ett stopp här på 6h där 4h ska ägnas åt sömn. Redan innan jag når Brest har jag reviderat min plan och jag ska dra ner det planerade stoppet till 5h där 3h är sömn. Jag ligger fortfarande 2h före mitt schema, men vill gärna ha mer tid på banken om något händer. Det är relativt tomt på cykelparkeringen och jag har inga problem att få en säng. Bokar en säng och säger vilken tid jag vill bli väckt. Blir ledd till ett rum med två sängar i. Det är en säng, men med plastmadrass och utan filt. Mindre värdigt men somnar efter några sekunder. Vaknar till när den andra sängen i rummet blir upptagen. En dam kommer sen och väcker mig prick på minuten jag sagt och jag vill bara somna om. Hon kommer in igen efter två minuter och när jag stapplar ut kan jag förstå varför. Där står en man och väntar på att få ta över min säng, gissningsvis lika trött som jag. När jag kommer upp till den temporära receptionen är det betydligt fler människor än när jag kom. Många försöker få en säng, men ger upp och sover istället på golvet, på bänkar och även utomhus på gräsmattorna. Jag går till restaurangen och försöker få tag på mat. Det är mycket människor och jag sölar bort mycket tid då jag står i fel kö. Men äter och lämnar sedan Brest för att nu påbörja vägen tillbaka till Paris.

Det är ganska mycket stigningar första biten. Benen känns fräschare än start och allt känns bra. Hamnar med ett gäng ryssar. Försöker inte kommunicera med dom och dom inte med mig. Men det är skönt att där i natten ha sällskap även om jag inte förstår vad dom pratar om. Efter en stund cyklar Ben, en engelsman ikapp och meddelar att min baklampa slocknat. Vi börjar prata och har sedan följe en bit fram på morgonen. Jag har mitt mål som jag vill försöka nå och kan därför inte ta hänsyn till hur andra vill köra. Så till slut släpper Ben då han inte kan hålla tempot jag vill hålla. Han har inte sovit något och börjar nu bli ordentligt trött.

Det är nu tisdag och värmen är brutal. Vid 10 tiden passerar vi ett apotek som visar att det redan är 30 grader. Det blåser lite mer vilket är skönt. Men det känns som det brinner under fötterna. Mina pauser vid kontrollerna blir därför längre än planerat. Jag är inte sovtrött, men kroppen skriker mer och mer efter vila. Och jag försöker hitta massa anledningar för att få stanna och kliva av cykeln en stund.

När jag når Fougères har jag tappat mycket tid och ligger bara 40 minuter före mitt schema. Mörkret kommer ganska snart och den kvällen kan va den jobbigaste jag ever kört. Det känns som jag cyklat en helt natt solo, men det är bara några få timmar. Cyklingen går hyfsat när jag tittar tillbaka på tiderna, men jag känner mig så ensam. Och det känns som kilometervisaren på datorn går baklänges. Jag gör några stopp längs vägen utan egentlig anledning. Jag tycker bara så synd om mig själv. När jag når Villaines-La-Juhel runt 23 känns det som jag går i mål. Det är fullt med människor som festar och jublar. Min kropp vill så gärna vara i mål, men det är 20 mil kvar att göra.

Här har jag planerat för mitt andra sovstopp. Men eftersom jag tappat så mycket tid känns det inte som jag kan stanna här i 3h som planerat. När jag parkerar cykeln och stapplar mot kontrollen för att få min stämpel kommer tårarna. Och dom vill inte ta slut. Där och då känns det som jag aldrig tidigare varit såhär trött. Det kommer fram volontärer och frågar hur jag mår, men jag kan inte svara. Jag bara gråter. Till slut kommer en amerikanska fram och står och kramar mig en lång stund. Hon hjälper mig sedan att hämta mat och när jag väl börjar äta kan jag samla mig lite. Jag äter och lägger mig sedan på golvet i restaurangen där jag får 20 minuter kanckig sömn. När jag är redo för att lämna ser jag Sara som jag träffade på racet på Kanarieöarna. Jag sätter mig med henne och vi börjar prata. Hon har planerat att sova här, men säger hon att hon kan ändra sina planer och ha följe med mig under natten. Så när hon äter går jag och plåstrar om dom skavsår som uppkommit pga av slarv med hygien och värmen som varit under dagen. Precis när vi ska lämna kontrollen möter vi Alex och han frågar om han kan cykla med oss. Alex har försökt sova några gånger under hela rundan men utan att lyckas så han vill gärna ha följe under natten.

Vi börjar rulla men efter en liten stund viker Sara av då hon håller på att somna på cykeln. Jag och Alex rullar vidare genom natten och när morgonen kommer är jag 30 minuter före mitt schema trots att natten inte gått i något vidare tempo och vi pausat lite längre än jag planerat. Alex har fått veta mitt mål och är beredd att hjälpa till för att jag ska nå det. Samtidigt känner jag att om det skiter sig nu, så gör det inget. Med 20 mil kvar var jag så trött att jag bara ville ge upp. Men Alex sällskap har gjort att jag nu finner glädje i cyklingen igen. Och när morgonen kommer växeldrar vi i motvinden för att kunna hålla tempot uppe. Till och från under fm hittar vi små grupper vi kan köra ihop med, men större delen går vi själva. Alex behöver göra några kortare stopp för att få i sig kaffe, han har trots allt inte sovit sen i söndags så det är rätt förståligt… Vi börjar närma oss Dreux som är den näst sista kontrollen. Och med en dryga mil kvar kommer vi ihop med en italienare, en polack och en ryss. Alex drar nu igång en peleton. Vi ligger i ett led, trycker 2 minuter var på vårat max. Alltså det går så hårt. Jag orkar inte göra många förningar men kan med nöd och näppe hålla mig kvar i ledet. Detta kan vara en av dom roligaste stunderna på hela PBP. VEM kommer på att trycka ur max efter att ha kört nästan 110 mil. Men vi alla fem anländer till kontrollen med ett leende.

Vid kontrollen beslutar oss för att ta något att äta. Vi har koll på schemat och det är ca fyra mil kvar sen. Dessa fyra mil kan va dom långsammaste jag gjort i hela livet. Mina ben tömdes helt under vår peleton och jag börjar allvarligt fundera på om jag ens kommer komma i mål. Men jag når Rambouillet 12 minuter före mitt schema. Och cirka 1.40 före mitt stora mål.

Jag har inte bara tagit mig i mål. Jag har inte bara blivit årets snabbaste svenska dam. Jag har också tagit det svenska damrekordet genom tiderna. I fyra år kommer det nu vara mitt. Jag är så fruktansvärt glad och stolt över min prestation. Och det är värt varenda skavsår jag fått. (Eller nästan, det tog många dagar innan jag kunde sitta ordentligt. Jag fick lära mig den hårda vägen att slarv gör ont).

Fransmännen är tokiga i cykel. Och även om vi bara är motionärer bär dom fram oss som värsta proffsen. Under hela rundan, dag som natt har man haft människor som hejat på en här och där när man passerat genom byar. Dom har erbjudit oss extra snax och dryck längs vägen. Många sitter utanför sina små hus och hejar på och viftar med flaggor. Man säger att PBP är lite av ett jippo och det kan jag nog hålla med om. Men vilken upplevelse och vilken skillnad mot dom längre loppen jag gjort i Sverige.