EN BLOGG OM ULTRACYKLING

Jag hade så smått börjat testa dom längre loppen som fanns i Sverige. Den så kallade luffarcyklingen där man vid start får ett stämpelkort och färdig rutt som man sedan följer och vid förutbestämda platser stämplar sitt kort på en bensinmack, ett fik eller i en mataffär. Här i Östergötland brukar det vara ungefär 3-4 stycken till start. Jag fattade tycke för det trots att det inte tilltalade så många. 2021 blev jag Super randonneur för första gången vilket betyder att man under en säsong kör 200, 300, 400 och 600 km.

Sent hösten 2021 får jag ett meddelande som kanske förändrade allt. Jag fick frågan om att följa med och köra GranGuanche Audax Road som team i januari 2022. Racet var om 8 veckor och jag behövde inte många timmar på mig innan jag svarade JA! Vi vet ju alla vad som var vårt stora problem denna tiden och pandemin ställde till det så mitt team föll och jag stod nu själv. Det var första gången jag skulle åka på en cykeltävling utomlands. Första gången jag skulle flyga med min cykel. Jag visste inte ens om jag kunde montera ner och upp den… Stressen före jag kom iväg var så brutal att cyklingen i sig kändes enkel trots alla sina höjdmeter.

Jag hade tidigare i livet bara kört 600 km en gång. Och den i Sverige där jag vet hur alltid fungerar. Där jag vet var jag kan få tag på vatten och där jag lättare kan lösa problem som uppstår. Men trots att jag tvivlar mycket så beslutar jag mig för att åka. Det finns så mycket som lockar. Men jag gör som vid långa distanser, jag bryter ner allt i delmål. Jag gör packlistor och gör upp planer för loppet. Jag skriver ner alla mina delmål. Ta mig till flygplatsen. Checka in. Ta mig till hotellet. Montera cykeln. Och varje gång jag får stryka en punkt på min lista sjunker axlarna.

Jag kommer ner som jag ska, monterar min cykel, gör min registrering. Att jag är nervös före start är inget nytt. Jag brukar må brutalt dåligt inombords när jag har spänt bågen högt och jag frågar mig själv varför jag pysslar med det här. Så även denna gång. Jag är fruktansvärt nervös. Alla känns och ser ut som proffs och jag undrar hur jag hamna här. Men det tar inte många minuter efter att starten gått innan hjärnan har kopplat över till race mood och kroppen har gått över i sitt jaga. Klockan är 05 och det är några timmar i mörkret innan solen går upp. Jag inser ganska omgående att min belysning inte är den bästa. Jag klarar mig, men här märker man skillnad på oss rockies och dom mer erfarna. Överlag hade jag nog packat ganska bra. Men eftersom jag inte visste alls hur det fungerade så fick jag chansa mycket. 2022 var första gången som loppet genomfördes och det fanns därför heller inga filmer eller bloggar att läsa för att få tips.

Jag kom från en viloperiod och hade 8 veckor på mig att hitta någon typ av form. Jag är inte känd för att va stark uppför, men från tidigare träningsläger på Mallorca så visste jag vad det skulle innebära och jag har av någon konstig anledning en förkärlek för bergen. Det var 5 öar som skulle cyklas över. Och det var först på sista ön som benen verkligen hade gett upp. Före det kände som dåliga stundtals, men inte utan att det gick. Magen däremot var inte tränad för att småäta dygnet runt.

Starten går på Lanzarote. Det är relativt lätt cykling hela vägen. Gör max 2 minuter stopp. En gång för att knäppa vindvästen och en gång för att lägga upp kedjan som åkte av. Kommer till hamnen i tid, men tyvärr är båten fullbokad och det är bara att vänta på nästa. På båten träffar jag Sara från Tyskland och Andrei från Rumäninen. När vi tjejer tar en cola och käkar en macka tar Andrei en bärs! När cykligen börjar på Fuerteventura håller vi ihop några mil. Det är ett osupportat race, men det är okej att drafta. Det är söndagsstängt vilket gör att jag till slut går utan vatten. Planen var att komma med sista färjan till Gran Canaria men hinner inte utan får leta upp ett hotell och ta första morgonfärjan istället.

På morgonen träffar jag Andrei igen och vi tar följe. Stannar vid en butik och bunkrar vatten och käkar glass. Sen kommer en brutal stigning. Nu är det bara hitta sitt eget tempo och harva sig upp för berget. Väl på toppen stannar vi för att fota och klä på oss för nedförskörningen. Jag hinner till färjan och tar mig över till Teneriffa. Kroppen helt slut. Jag har börjat må illa och får inte ner någon mat. Min plan var att köra 4 mil och 1000 hm till på Teneriffa innan dagen var slut. Men inser att det finns inte på kartan att det kommer gå. Här märker man nu att jag inte hunnit förbereda mig ordentligt. Magen är inte van att leva på skräp och äta i ett. Här någonstans ger jag upp mina planer jag satt upp. Nu får jag fokusera på att bara ta mig i mål.

Jag letar upp ett hotell, äter ordentligt och försöker få lite sömn. Kroppen är stressad och det känns som rummet snurrar så fort jag lägger mig ner. Det blir några oroliga timmars sömn, sen startar dagen med ca 1 mil platt cykling. Första stigningen på är relativt snäll. Får en fin utsikt innan man ska ner igen för att sedan påbörja stigningen upp över Teide. Det har nu börjat ösregna och jag stannar för att ta en fika och få lite värme. Efter fikat tar jag följe med två belgare som ganska snart lämnar när stigningen drar igång på riktigt. Får stanna på vägen upp för att dra på mig varmare kläder. Väl uppe på toppen är det hagel och ALL jordens vind. Nu är tvåhandsgrepp på styret ett måste och man får lägga sig i mitten av vägen för att minimera risken att blåsa av vägen. Ser en restaurang och innan jag ens klivit av cykeln möts jag av andra cyklister som kommer ut och hjälper mig. Jag dricker te och äter soppa. Kroppen skakar och det tar lång tid innan jag återfår värmen. Restaurangen är fylld med åkare som alla är likna frusna. Belgarna hade gett upp och parkerat cyklarna en bit bort för att lifta till restaurangen. Dom fixade inte kylan. Själv har man ju gjort ett å annat pass i minusgrader, vilket man hade nytta av nu.

Det visar sig senare att jag är den sista som får passera Teide. Snön kommer och vägen stängs av. Så alla åkare efter mig får ta vägen runt berget och blir då också DNF då dom inte följt rutten som man ska.
På restaurangen väljer alla åkare utom jag att ta in på hotellet som ligger några km bort. Själv tapetserar jag kroppen med turistkartor innanför kläderna för att bege mig ner till hamnen och ta in på hotell så jag sen kan ta första morgonbåten till La Gomera, den sista ön. Jag har nu några hundra höjdmeter till att beta av, sen är det drygt 2 mil nedförskörning. Jag får se den brutalaste solnedgången och det är ett av mina starkaste cykelminnen. Bilister som passerar mig vevar ner rutan och ropar vamos. Jag ångrar inte en sekund att jag väljer att ta mig till hamnen där på kvällen. Får tag på ett hotell, ett rum med bara badkar och det blir ett halvdant försök att ta ett bad. Har inte riktigt ro i kroppen och vet att jag efter måste ut igen för att skaffa kvällsmat och frukost.

Äntligen kommer den, sista ön. La Gomera. Ön som jag kanske längtat mest efter. Den är känd för sin mystik och jag förstår genast varför. Det är som att cykla i en saga. På ön har jag under nästan hela tiden med mig arrangören på MC. Även om vi av naturliga skäl inte kan ha följe så är det skönt att se honom titt som tätt sitta längs med vägen eller upp på kanterna av vägen där han filmar och fotar. Dom sista 10 milen och 3100 höjmetrarna betas nu av. När jag har 2-3 mil kvar tycker arrangören att jag ska ta en taxi ner. Vinden är hård och när jag passerar öppningar i bergen kastas cykeln häftig åt sidorna. Vid ett tillfälle behöver jag växla ner på lilla klingan och ställa mig upp. I nedförbacke… Som sagt, det blåste lite. Med så nära till mål fanns det inte på kartan. Jag skulle i mål.

Mitt första men absolut inte sista ultra. Jag fullkomligt älskade att kliva in i denna värld. Där man dygn efter dygn lever i en parallell värld. Får se dom brutalaste stjärnhimlarna, möta natten, bestiga bergen, bli krossad av värmen, av kylan, av hagel. När man löser problem som uppstår längs vägen. Kämpar mot en kropp som bara vill lägga av mellan varven. Mitt första ultra och jag tog mig i mål även om det inte gick helt enligt plan. Det finns så mycket kvar att lära. Men jag fick många fina minnen och upplevelser över dessa öar. Och framförallt blev det starten på en helt ny form av cykling.